Dåligt samvete
Jag har alltid varit duktig på att prioritera mitt eget mående. Jag har aldrig suttit uppe halva nätter för att få en tenta klar till dagen efter, utan har alltid prioriterat min sömn. Jag har hellre gått och lagt mig för att då den sömn min kropp behöver än att ha haft ett kliniskt städat hem på morgonen när jag vaknat. Jag har ibland skippar föreläsningar för att min kropp behövt återhämntning av olika anledningar.
Men nu, när jag egentligen är mer sliten än någonsin, får jag dåligt samvete över att prioritera min egen hälsa. Jag mår så pass dåligt att jag och chefen pratat om att jag kanske borde gå ner i tid för att orka. Ändå får jag dåligt samvete när jag säger nej till att jobba två timmar övertid för att en kollega vabbar.
Förra veckan jobbade jag 3 dagar innan min mage totalt havererade. Kanske på grund av stress? Kanske på grund av det kräkande barnet jag tog hand om dagen innan? Under dessa tre dagar jobbade jag 3,5 timmar övertid för att det skulle gå ihop sig på jobbet.
Jag har svårt att somna, sover dåligt på nätterna och känner mig aldrig utvilad på morgonen. Det spelar ingen roll om jag går upp för att klockan ringer eller om jag får sova tills jag själv vaknar. Sover jag tills jag vaknar av mig själv kan jag inte somna om för att hjärnan sätter igång och tänker på allt som jag måste göra under dagen.
Måste få ett slut på detta. Och det är nu. Helst igår.